Jag har en präktig bok utgiven 1956 vid namn Bordet är dukat. Den är resultatet av Sveriges, Finlands, Danmarks och Norges samlade kompetens på området. Något säger mig dock att initiativet är svenskt, då utgåvan domineras av trion Sampe, Ericson och Martin. Astrid, Estrid och Edna förestod vid den tiden varsin institution inom den textila världen nämligen NK:s textilkammare, Svenskt Tenn och Handarbetets vänner.
Temat är som ni nog kan ana er till bordsdukningens sköna konst. Varför görs det inget nummer av denna färdighet idag (ja, jag vet att man dukar idag också, men resultatet är mestadels rent trams), kan det möjligen bero på matsalens förvandling till ett otäckt sällskapskök (ty dukar gör man bäst i avskildhet i en rofylld matsal) och den totala bristen på snyggt porslin, borddukar och servetter? Tråkigt är det verkligen och framförallt saknar man den säkra hand varmed Astrid, Estrid och Edna förvandlade matbordet något av ett konstverk.
Bilden ovan visar en nyårssupé av Astrid Sampe. Den är stramt mondriansk och här kan ni se den i sin helhet. Sampe har också gjort ett förslag till en jaktmiddag. Djärvt färgval, åtminstone i dagens ögon, men nog är det snyggt. Edna Martin visar ett förslag på hur man dekorera sitt matbord när det skall bjudas till damlunch. Jag gissar att detta bord framstår som fullt modernt även idag. Estrid Ericsons flotta vintermiddag går främst i rosa och är onekligen rätt tjusig med sina höja, eleganta ljusstakar.
